Från Solsidan och Parlamentet till Grotesco och moderna sketchklassiker som Det är bögarnas fel. Henrik Dorsin, snart aktuell i svenska The Office, gör allt rätt just nu. Men vägen till humortoppen har kantats av klasskomplex, självförakt och hotfulla fans. Möt arbetargrabben från Lidingö som blev – jodå, här kommer det – Sveriges roligaste man.
Du hittar den åtta sidor långa intervjun i senaste numret av Café, som finns ute nu. Intervjun är gjord av Tomas Andersson Wij. Nedan följer ett utdrag ur den. Gå också gärna in på Cafe.se/dorsin och titta på superkomikerns fem stoltaste ögonblick, enligt honom själv.
Om de exempellösa framgångarna med Solsidan:
– Just nu är jag Ove med svenska folket och det är helt okej, så länge jag kan få andra roller, så länge jag inte fastnar där. Att man har gjort intryck på två och en halv miljoner svenskar är ju något roligt, jag kan inte gnälla över det. Vi får göra om den här intervjun om 20 år och se hur bitter jag har blivit.
Om Grotesco och politisk humor:
– Det har kommit mycket humor under de här tio åren efter Killinggänget, men ingen tydlig reaktion mot dem. Jag tycker Killinggänget är fantastiska och en milstolpe i svensk humor, men de är också anledningen till att det i dag finns ett sug efter mer politisk humor. Det har funnits ett tomrum. Jag har alltid varit väldigt politiskt intresserad och förbannad och tycker att det är roligt.
Om packade beundrare:
– När folk kommer fram på fyllan är det först: ”Fan vad bra du är, jag vill bara säga det alltså”. Sen plötsligt aggressivt: ”Men lyssnar du eller?” Och sen: ”Kan inte fatta att du ställde upp i den där jävla skiten Solsidan!”
Om exhibitionism och skamkänslor:
– Jag tror det har att göra med någon sorts gråsosseuppfostran. Mina föräldrar var väldigt närvarande under min uppväxt och det var mycket snack om att göra rätt för sig, vara hygglig och hjälpsam. Man skulle heller inte gapa efter för mycket, man skulle vara timid och artig och hålla sig på sin kant, inte släppa in någon för mycket. Jag har fått brottas mycket med det där, eftersom jag är en scenperson, en narcissist och exhibitionist. Det är som två kontinentalplattor som krockar. Ibland när jag står på scen kan skammen plötsligt komma och jag ser mig själv utifrån och undrar: ”Vad fan håller du på med egentligen? Skäms! Hur kan du stå här och fåna dig så här?”
